Konsten att flytta hemifrån..
Jag kommer från en oerhört bra familj. Min uppväxt har varit så bra den bara hade kunnat bli. Jag har en bra relation med mina föräldrar, jag och min mamma är bästa vänner och jag kan prata om ALLT med henne. Pappa kan jag fråga vad som hellst och vi fungerar mycket på samma sätt. Jag har ingenting att klaga på helt enkelt. 
 
För ett år sedan flyttade jag hemmifrån, (är hemma nu under sommaren), men det var med en skräckblandad förtjusning. Inte skulle jag "bara" flytta till nästa stad utan jag skulle flytta till ett annat land. England. Nya människor. Annat språk. Ny utbildning. Nytt hem. Ingen familj. Jag var ganska rädd innerst inne, hur skulle jag hantera saknaden. Jag hade aldrig varit ifrån min familj så länge.
 
Lika mycket som jag var exalterad och glad, var jag också rädd och ledsen. På flygplatsen kom gråt och skratt, gråt och skratt. För innerst inne så kände jag att jag kommer nog stanna där borta for good. 
 
(Bild tagen från flygplatsen när jag for iväg)
 
Nu ett år senare inser jag hur nyttigt det har varit och är. Detta året har jag befunnit mig i en slags seperations fas, seperation från min familj. Både jag och min familj har lärt oss att hantera saknaden. Så nu, när jag snart åker tillbaka igen så känns det lätt. 
Även om det bara är England så är det ändå ett stort steg. En annan sak är också huset jag har vuxit upp i, mitt fina rum som jag gjort om flera gånger, där alla minnen finns. Det är också en saknad. Att flytta hemifrån är en stor milstolpe för oss alla, oavsett när vi gör det i livet. Det är då vi kastar oss ut i vuxenlivet på riktigt. Vi tar på oss stora ansvar. Vi börjar forma våra liv. 
Jag vet att det inte är ett måste att flytta utomlands och lämna familj och vänner. Men jag vill leva min dröm, och med drömmar kommer uppoffringar. Ibland innebär dem att stanna hemma och jobba en fredagkväll, ibland innebär det att satsa pengar. En av uppoffringarna till mina drömmar är att inte kunna träffa min familj och vänner i Sverige precis när jag vill. Men det fina är att Sverige kommer alltid finnas där, mina föräldrar är fortfarande med mig även om vi inte befinner oss i samma hus och med dagens teknik så är det inte speciellt svårt. 
 
 
Jag var precis ute och promenerade när jag bara kände i hela mig - GUD längtar så mycket tills jag är tillbaka i England. Jag vill bo själv. Jag vill ta hand om mig själv. Jag vill skapa mitt eget liv! - Typ så kände jag idag. Och där var egentligen min poäng, jag känner att jag är i slutet av tunneln av denna seperationsfas och jag vill verkligen starta mitt eget hem. Nu är jag utkastad ur lyan. Nu är det dags för mig att skapa eget hem och familj. Men först ska jag lära mig leva med mig själv på bästa sätt och leva för mig själv innan det är försent. The time is now! 
 
Puss & Kram
J
 
Kommentarer (1)
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
 
Visa fler inlägg